Mitt besök i Calarasi, fredagen den 1/6 2007

Jag blev hämtad kl 8.00 av Luciano, Alina och gänget i den mobila kliniken. Vår resa mot det ökända hägnet i Calarasi började. Det var varmt och soligt ute och trafiken flöt på bra på den äntligen klara motorvägen. Väl framme i Calarasi så möttes vi av ett gäng lösa hundar. En del var i gott skick men många visade tecken på skabb. Föreståndaren som driver hägnet hälsade oss välkomna, han är för det mesta trevlig när det kommer besökare från andra länder. Han tog mig och Luciano på en rundtur. Mannen kan ingen engelska och brydde sig inte om att jag inte kan rumänska. Han pratade på glatt om alla sina planer för hägnet. Luciano översatte så gott han kunde. Föreståndaren berättade stolt att borgmästaren i Calarasi igår hade gått med på att låta bygga en klinik på området. Ja, ja, tänkte jag. Så lät det i januari när jag var här med Sara Turetta och Sara Jepsson också. Bygget skall påbörjas i september. Mannen skryter en hel del och har inte så stor verklighetsförankring. Önskemålet/planen från vår sida är att "Save the dogs" ska överta och sköta kliniken och hägnet. Vi får bara hålla tummarna och hoppas att allt går vägen med förhandlingarna och att man hittar rätt personal. I dagsläget jobbar, förutom föreståndaren, några alkoholister och en liten kille i hägnet. De skriker och domderar och värst av alla är föreståndaren. Han gormar och skriker på de anställda och på hundarna. Här finns tre stora betonginhägnader och i två av dem är hundarna i mindre avgränsade inhägnader. I den tredje stora finns det ca 60 hundar både tikar och hanar. Överallt runtomkring går det lösa hundar. Jag hittade tre små valpar i ett bildäck och två andra valpar förvarades i en lite hage. Föreståndaren visade stolt upp en blind valp på ca 6 månader. Han visade även upp två trebenta hundar som han var väldigt stolt över, tydligen ett bevis på hans empati. Ingen av de två var speciellt sociala. I ett av hängen stötte jag på en liten tik som var en kopia av Agges lilla Thea, samma ansikte och ögon. Stället ser mycket bättre utan sedan sist jag var här med Sara och Sara och det har förändrats en hel del sen första gången Sara Turetta var här. Mihai kallar det hundarnas Auschwitz, vilket är en träffande beskrivning. Det är ett hemskt ställe och man mår dåligt när man är där. Man skulle vilja ta med sig alla hundarna och ge dem ett bättre liv. Föreståndaren ger hundarna kokta benrester från ett slakteri, så det ligger ben överallt. Det är inte mycket till mat, men bättre än inget. Han tror att man kan tjäna pengar på en sådan här verksamhet och har skaffat sig en digitalkamera och ska göra en hemsida för att få människor från väst att skänka pengar. Han ses som lite galen och oberäknelig men den här gången hade jag tur för han var på bra humör och lät mig fotografera. Alina och gänget började snabbt med sitt arbete. Hundar kastrerades på löpande band. Alina är duktig och effektiv. Det tog ca 4 minuter att kastrera en hane och 20 min för en tik, totalt 11 hundar kastrerades under de timmar vi var där. Det mobila teamet försöker åka dit regelbundet och kastrera hundar, men det är inte alltid som föreståndaren tillåter dem att komma. Hundarna behandlas även för inre och yttre parasiter samt de sjukdomar/skador de har. De flesta av hundarna är väldigt reserverade mot människor, vilket man kan förstå, med tanke på personalens beteende. Och så överallt - detta bråte och skräp… En liten svart valp kilar runt mina ben. Han är så full med loppor att när man klappar honom så ser man dem krylla runt i pälsen på honom. Han blev svårt biten av de vuxna hundarna när han kastades in i hägnet av några förbipasserande. Föreståndaren ville ge mig valpen och tyckte att jag kunde ta med mig den till Sverige när jag åker på söndag. Jag sa tack, men tyvärr så går inte det. Vi kunde inte ta med den till Cernavoda heller eftersom hägnet där är fullt till bristningsgränsen. Valpen fick behandling mot skabb och loppor och om han finns kvar där nästa gång den mobila kliniken kommer dit, så ska de försöka få med honom till Cernavoda. Risken är stor att föreståndaren inte låter det ske dock. Han lovar varje gång att han inte ska ta emot fler hundar, men likväl ser man vid varje besök nya hundar. Hägnet drivs inte av omsorg om hundarna utan är för föreståndaren en ren affärsverksamhet. Han får bidrag från kommunen i Calarasi samt från privatpersoner som vill bli av med sina hundar. Då en affärsverksamhet går ut på att göra vinst är det därför logiskt att hundarnas välbefinnande inte står högt, mat, veterinärvård etc är utgiftsposter som är obefintliga. Just nu är det över 200 hundar i hägnet - levandes i misär. Man kan bara hoppas att Sara Turetta / SaveTheDogs får ta över hägnet och att det kan samlas in tillräckligt med pengar för att driva det. Föreståndaren vill att jag fotograferar en av hans favorithundar, en vacker brunfärgad tik med namnet Chocolate. Han vill även att jag tar bild på honom med sin katt så att vi i Sverige ska kunna se hur snäll han är. Det känns tragiskt och jobbigt att vara där, man känner sig maktlös. Alla dessa hundar som lever i denna misär. Vi var kvar i hägnet till halv tre. Då hade som sagt 11 hundar kastrerats och ett antal fått behandling mot diverse ohyra. Vi for iväg till en liten restaurang för att käka lunch. Jag fick prova på en mastig rumänsk efterrätt. Det var någon sorts ostkaka som var friterad och indränkt i grädde och sylt. Jag har nog aldrig varit så mätt i hela mitt liv. På restaurangen fanns det en lite svart tik med ett skadat ben och ett rep knutet runt halsen. Hon var väldigt skygg så vi kunde inte få bort repet. Vi matade henne med våra matrester. När vi hade ätit klart så åkte Alina och hennes assistent Victoria iväg för att avliva en hund som fått hela bakdelen krossad i en bilolycka. Därefter begav vi oss hemåt. Det var en jobbig men intressant dag. Det var lärorikt att få vara med om kastrationerna och all annan behandling som gjordes. Jobbigt att se hundarna, men med hopp om förändring/förbättring i och med engagemanget från Sara/SaveTheDogs. Trina Sterner