ANKOMSTEN

Vi, Agge och jag, Linda, hade i veckor förberett oss för resan till Cernavoda. De praktiska arrangemangen var omfattande då vi på hemresan skulle hämta upp 7 hundar i Milano. Vi reste också med en känsla av obehag, eftersom vi visste att vi skulle mötas av scener vi skulle ha svårt att se. Sara Turetta mötte på Otopeni Airport i Bukarest, dit vi anlände efter en natt i Milano. Det blev ett glatt återseende som snabbt byttes i förtvivlan. Vid utgången från flygplatsen låg en liten, ynklig grå valp hopkurad. Här vill myndigheterna inte se en enda gatuhund, så det var bara en fråga om tid innan valpen skulle fångas in och dödas. Sara, som sett valpen tidigare på samma ställe beslöt ta den med till tryggheten i Cernavoda, men trots allt vårt lock och pock lyckades vi inte ta fast den, rädd som den var. När vi sedan genomkorsade Bukarest såg vi här och där i gatubilden hundar som höll till mellan parkerade bilar och i buskage som kantade vägen. När de emellanåt försökte korsa vägarna mellan alla framrusande bilar kändes det som om hjärtat skulle stanna. I utkanten av Bukarest stannade Sara plötsligt bilen. En pytteliten, mager och eländig valp kravlade omkring bredvid vägen. En man i närheten sa att den mist sin mamma. Då den var chanslös utan oss fanns inget annat att göra än att vira in den lilla valpen i en handduk, med destination Cernavoda. Författaren vill här tillägga att denna ynkliga valp hade livsgnista – hela den resterade 2-timmarsfärden tuggades, bets och bråkade den. Väl framme vid hägnet togs den om hand enligt gängse procedurer. Personalen tog tacksamt emot gåvorna från Sverige som genast packades upp och togs i bruk. Sara hade arrangerat ett möte mellan Hundhjälpen och stadens ”starke man”, borgmästare George Hansa. Vi ville tacka för det stöd han ger Sara Turetta, vilket möjliggör hennes kastreringsprojekt, vs att hundarna slaktas besinningslöst. I dagsläget har över 3000 kastreringar genomförts. Projektet har stor del i att gatuhundsbeståndet i staden som har ca 22 000 invånare, har minskat från ca 2000 hundar år 2002 till dagens 300, så gott som alla igenkända av Sara. Mötet förlöpte vänskapligt och vi delgavs information om utvecklingen i staden under senare år. Så sent som förra året lystes staden upp nattetid med vägbelysning, och blev således mycket tryggare. Sociala spörsmål samt situationen bland barn och ungdom dryftades också. Slutligen utbytte vi gåvor. Borgmästaren förärades ett vackert lodjur i kristall, medan vi fick ta emot kopior på 6000-åriga statyetter funna i Cernavoda, ”Den tänkande mannen” med hustru som lättjefullt viftar på benet. Vi kunde inte låta bli att påpeka lite humoristiskt att sådana ”tänkartraditioner” förpliktar, dagens ”tänk” måste vara snäppet bättre och följas av konkreta åtgärder. Vår nattlogi var mycket speciell. Sjukhusdirektören i staden är en stor djurvän och upplät helt enkelt ett rum åt oss. Det var första och enda gången vi skrattade hjärtligt i Cernavoda. Vi låg tryggt nerbäddade i vanliga sjukhussängar, med en stor syrgastub mellan oss, droppställningar på sidorna samt ”trapets” att hålla i när vi skulle sätta oss upp. Man bör nog för övrigt vara frisk för att läggas in på ”Cernavoda Hilton”, operationssalen var stängd då utrustning saknades, korridorerna var mörka och relativt öde. Läkare kräver mutor för att idas undersöka en patient och ambulansen rycker inte ut om inte föraren utlovats extra pengar. Vid kärnkraftverket i staden (landets enda) finns en privat läkarstation där den bemedlade kan få akutvård. Kring sjukhuset ”vaktade” 5-6 gatuhundar, mycket kontaktsökande och vänliga som alla de hundar vi träffat.