Resan började torsdagen den 1 februari i Umeå. Jag flög ner dagen innan, då det inte fanns flyg som gick så pass tidigt ifrån Umeå till Stockholm. Efter förseningar kom jag fram till Stockholm. Det blev en tidig morgon för en morgontrött Alexandra. Jag hade med hästtäcken utöver burar som jag skulle ha med mig. Hela paketet vägde ca 45 kg (tror jag det var). Jag var nära på att betala övervikt. Jag hade även med mig Virkon ner i handbagaget, som det blev lite kontroller av. Jag sov på båda planen, så att jag kunde vara utvilad när jag kom ner till Cernavoda. När jag väl skulle landa i Bukarest blev jag lite orolig. Min klocka stod ju på 15 och jag skulle ju landa 16. Men sen berättade kaptenen att den lokala tiden var 16.

Tidsskillnaden hade jag inte tänkt på. När jag kom ut med burarna vinkar Andrea glatt åt mig. Hon bor i Bukarest och brukar möta upp där. Med sig hade hon Marius, som skulle köra mig till Cernavoda. Andrea pratade engelska, knagglig engelska. Jag följde dem till den överfulla bilen (en van). I bilen fanns hundkojor och annat som skulle till hägnet. Det gjordes plats för burarna jag hade med mig och vi åker. Andrea försökte berätta på knagglig engelska hur schemat ser ut. Hon skulle åka till Giurgio dagen efter och att jag skulle äta middag med Maurius och hans flickvän (för att hans flickvän pratade engelska). Andrea ringde även Sara Turetta som precis landat i Milano, så jag fick prata med henne. Hon bad om ursäkt för allt krångel, och sa att de skulle ta hand om mig ändå. Efter ett tags resande stannade bilen och Andrea sa hej då! Då visade det sig att hon inte skulle med till hägnet utan hem (det var visst det Sara pratat om). Så då satt jag där i bilen med Marius som inte pratar någon engelska. Det kändes jobbigt tyst på vägen och jag somnade några gånger. I Bukarest såg jag många gatuhundar. Längs vägen såg jag en överkörd hund. När vi väl kom fram till Cernavoda plockar vi upp Marius flickvän som följde med ut på middag.

Vi möter på restaurangen flickvännens syster och kompis. Det var en trevlig kväll där jag fick träna mina språkkunskaper i både engelska och spanska/portugisiska. Efter middagen skjutsade de mig till Sara Turettas lägenhet där jag sov ensam med 4 kattungar. Kattungarna var lekfulla med sina egna personligheter som man lärde känna under dessa dagar. Ena var under behandling och ville helst bara ligga nära och sova. En annan tittade på tvn, vare sig den var på eller inte. Den tredje lekte hela tiden och den fjärde varierade mellan att leka och gosa.

På lördagsmorgonen kom Lili, som är adoptionsansvarig i hägnet, och hämtade mig. Vi åkte till hägnet och skulle åka och titta på hästarna direkt, men Vali, veterinären som skulle åka ut med oss, var upptagen, så vi tittade på hundarna istället. Det var svårt att ta bilder, för hundarna hoppade på en hela tiden. Vissa hundar var mer framåt än andra. Hundar man verkligen minns är Billy, Xerxex, Garbo, Nana. Garbo försökte tom klättra över staketet för att komma till oss för att kela. Hon är en riktig personlighet. Jag fick även träffa åsnorna som går utanför hägnet. Nicu är så söt. De hundar som räddats ifrån Giurgio träffade jag också. Den ena hade busat och lyckats öppna buren hon/han var i. De var fortfarande väldigt sjuka, men verkade inte lika sjuka som en valp jag träffade på inne i kliniken. De misstänkte att han/hon hade parvo och han/hon bara kräktes hela tiden. När vi väl åkte ut till hästarna var det värt väntan. Det var jättefina hästar, många såg ut som fullblodsaraber. De gick helt fritt om dagarna. De galopperade förbi flera gånger. Hästen som är med mig på bilden är en ettåring som hade skadat ena bakbenet som de räddat och vårdat.

Sen fanns där även den blinda åsnan, Misu. Jag trodde att han mest stod still, iom att han var blind, men efter att hästarna galopperat bort, lunkade han långsamt efter. Hästarna kom tillbaka efter ett kort tag, 10 min senare kom Misu lunkandes. Träffade en jättetrevlig 1 årig häst. Den var framme och tiggde socker hela tiden. Jag har många gosbilder på den hästen. Hon hade en skada på benet som läkte bra. Alla dessa hästar har räddats från hemskheter och lever nu ett bra liv på Valis mark.

Jag fick även en promenad genom delar av Cernavoda när Lili följde mig hem. Man såg en del hundar, många av dem med sina ägare.

Jag försökte lägga mig tidigt, men det gick inte. Jag var i lägenheten och tittade på tv med katterna. Jag lyckades somna ca 1 timme innan det var dags att göra sig i ordning inför avresan som var planerad till 00.30. Alla katterna sov runt mig när jag väl somnade. Jag sov stora delar av resan till Bukarest. Resan tar minst 2 timmar med bil. Katerina pratade där bak en lång stund i början, men sen blev det lugnt och tyst. Det var problem med ena bildäcket på vägen dit, men Marius ville inte byta det då med risk för att vi skulle bli försenade, så det byttes först när vi kom fram till flygplatsen. Hans engelsktalande flickvän följde med i bilen för att hålla mig sällskap/agera tolk.

När vi kom fram till flygplatsen hade vi god tidsmarginal. När vi placerat hundarna i flygburarna och burarna på vagnar välter buren med Tazio och Naomi. Buren flyger upp och hundarna är lösa ute på parkeringen. Jag lyckades få tag på Tazios ena ben och håller i det för glatta livet. Naomi tog de andra hand om. Buren sätts ihop igen och hundarna sätts i den. Jag var livrädd att samma sak skulle hända när inte någon av oss var med. Vad skulle hända då? En av hundarna som hämtats i Giurgio dagen innan, fick åka med tillbaka till hägnet (den lilla svarta som var med i brevet från styrelsen). Den stackaren hade någon form av hudåkomma och säkert en massa andra sjukdomar. Det var en massa strul under resans gång. Jag blev lite stressad av det i början, sen blev jag inte ens förvånad längre. På Frankfurt flygplats var det nära att jag inte fick med mig hundarna pga. regler de inte informerat om när man bokar biljetten. De hade ut någon sorts inspektör för att se att hundarna hade det bra, innan de lastades på planet. Men tack och lov gick det bra. Då hade jag sovit lite på planet, så jag var inte lika känslig för händelser som jag var i Bukarest.

När vi väl kommer till Sverige fick vi ett trevligt bemötande av personalen på Arlanda som hjälpte till med hundarna och satt i tullen. Jag fick så mycket beröm för att de var så söta. Det var ju ett sånt härligt gäng jag flög med. På Arlanda lämnade vi av Tazio och jag, Katerina, Naomi och Anemona sätter oss med Hannas hjälp på en lugn plats där vi kan sitta i de 9 timmar det var kvar tills vi kunde checka in för flygningen till Umeå. Tack vare snälla hundhjälpen medlemmar hade jag sällskap nästan hela tiden. Tack för er hjälp Hanna, Ida, Ewa och Hedwig. Hundarna tog Arlandavistelsen hur bra som helst. Naomi var lite orolig och känslig, men de andra 2 levde om ordentligt. Elektroniska skjutdörrar var inga problem så länge det fanns godis när vi skulle ut och kissa. Anemona förde rikligt med liv sista timmarna, då Idas hund Ronja var med så vi fick lite blickar från folk som gick förbi. Katerina gnällde så fort hon var ifrån mig, även fast någon Anna gosade med henne.

När jag väl kom fram till Umeå var jag trött. En resa som tagit 24 timmar tar på krafterna. Jag sov gott hela natten och Katerina hade inte försökt väcka mig eller gjort något inne. Det var en lång resa, pga. problem med bokningar, men det var absolut värt det!

Alexandra