Drago & Carolin

Den 8e juli åkte vi tre, Carolin, Jacob och Dragos (en mycket god vän från Rumänien), förväntansfulla ner till Rumänien från Köpenhamn, där vår slutliga destination skulle bli Constanta. Constanta är en utav de många kuststäderna som ligger längst med Svarta Havet och anses som en utav Rumäniens ”sommarstäder”. Boendet var ordnat, då Dragos moster hade en lägenhet just i Constanta. Redan första kvällen när vi kommit fram möttes vi av två olika bilder av hundarna i Constanta. Dels de tre stora gathundarna, som loppbitna och magra kom emot oss när vi var på väg mot lägenheten, men också den välskötta Dobermann som nyfiken kom ut från trapphuset med sin ägare för kvällens sista promenad. Under veckan i Rumänien skulle vi se flera liknande situationer.

Gabi vår taxichaufför
Dagen därpå hade vi bestämt träff med Sara Turetta i Cernavoda, så vi tog oss ner till Constantas resecentrum för att antingen med buss eller tåg (minibuss är inte att rekommendera!) ta oss till Cernavoda. Nere vid resecentrum var det ett myller av människor. Taxichaufförer som ropade ut sina ”billiga” resor till Bukarest och kringliggande städer, äldre damer som kom fram och erbjöd oss rum att hyra, människor som tiggde och andra som försökte sälja några få varor för att kunna få ihop till mat för dagen. Ljudnivån var i princip öronbedövande. Vårt val föll till slut på en trevlig taxichaufför som erbjöd sig att köra oss till Cernavoda, 12mil tur och retur, vänta på oss medan vi hälsade på i hägnet och sedan köra tillbaka oss. Vid vårt senare besök skulle vi ta bussen som gick varje heltimme och kostade 24kr/pers.
Rumänien bjuder på vackra vyer när man väl kommit ur de slitna och nergångna städerna. Stora fält av majsodlingar och solrosor samsas med vetefält och andra grödor. Ju längre ut på landet man kom, desto mindre blev husen. Framför husen låg trädgårdar där de boende odlade lite av varje för att kunna dryga ut hushållskassan. En genomsnittliglön i Rumänien är på 2500kr/månad, en vanlig hyra på ca 600kr. När Dragos, som under taxiresans gång hade livliga samtal med taxichauffören vars namn var Gabi, till slut berätttade varför vi ville åka till Cernavoda så skrattade taxichauffören. Med glimten i ögat tyckte han att det nog var ett litet galet upptåg, men han ville väldigt gärna följa med in när vi väl kom fram om det gick bra, tillade han.

Cernavoda
Till slut kom vi fram! Vi möttes av en hel kör av skällande hundar, inte bara inifrån hägnet utan även utanför kom det hundar emot oss. Inga hundar visade några täcken på aggressivitet, och höll sig på ett för dom lagom avstånd ifrån oss, alla var ju nyfikna på besökarna.
Vi gick på pallar bort till dörren då marken fortfarande var lerig fån översvämningarna. Sara T visade oss sedan märken högt uppe på det övergivna sjukhuset som ligger intill hägnet, dit vattnet svämmat upp i samband med det kraftiga regnet.

Sara Turetta visade oss runt. Vi fick se de tre pensionerade åsnorna som betade från det gröna gräset på baksidan, de nyrenoverade rummen i kliniken, men också ett utav de gamla med det kala cementgolvet och de slitna väggarna. Sara plockade upp en liten valp från en utav burarna och berättade att det dör minst en varannan dag. I det gamla rummet gick inte grabbarna in. En utav hundarna som hade sin plats på golvet hukade sig så fort hon fick se Jacob och Dragos, man kunde se att hon hade haft det svårt innan hon kom till hägnet.
Ett par hundar gick lösa på den lilla ”terrassen” som utgjorde de få metrarna från huset till det första hägnet (huset/kliniken ligger omringat av olika hägn, där hundarna delats in). Vi träffade Adriana och hennes familj, vilka underbara människor! Vilket engagemang och tålamod! Tre kvinnliga veterinärer, volontärer från Italien var också där och gjorde sin sista dag på sin period i Cernavoda. Vi gick in på kontoret medan Adrianas man hämtade Rocky. På det lilla kontoret trängdes vi tillsammans med några kattungar som räddats dagarna innan. Dörren öppnades och Rocky stormade in! Han var som en liten virvelvind. Alla skulle hälsas på, katterna skulle undersökas, men de var faktiskt inte så intressanta tyckte Rocky som istället tyckte det var roligare att bli gosad med. Borta var den rädda hunden från fotografierna och istället fanns där en lekfull liten kille som inte tyckte att någonting var värt att bråka om med de andra hundarna, eller som inte var rädd för dem som inte ville leka med honom. Vi stannade en stund för att mysa lite till och få se hur han reagerade på allt som hände omkring honom.

Lunch för åtta
Vi bestämde oss för att gå och äta lunch på en liten restaurang. Det var bland de trevligaste och mest minnesvärda luncher vi ätit. Åtta stycken satt vi kring bordet, Sara T, de tre veterinärerna från Italien, vi tre och självklart vår trevlige taxichaufför Gabi!
För att ingen skulle känna sig utanför pratades det fyra olika språk runt bordet den dagen italienska, rumänska, engelska och svenska. Vi skrattade, men pratade även om allvarligare ämnen som tillståndet i Rumänien idag. Sara T berättade om hur hon upplevde situationen. Hon sa att hon var så tacksam att det fanns ett land som Sverige där människor visade ett sådant intresse och engagemang för sina hundar. Framför allt var hon glad över att det var många stora hundar som hittade hem till Sverige och hundintresserade familjer där. När lunchen var över sa vi hej då. Sara T och de andra tjejerna skulle tillbaka till kliniken och vi hem till oss. När vi åkte därifrån vinkade vi till Sara från taxin, men hon var redan fullt upptagen med att ge en fortfarande mycket avvaktande gatuhund mat från den lilla ”doggy bag” hon fått med sig från restaurangen! Antagligen så lyckades hon…

Carolin & Rocky

Carro