Hundar i oräkneligt hägn i anslutning till centrat...

Det var hundar inne på gården, hundar utanför centrat	Hundar inne i husen, hundar i burar
Hundar under trappor	Hundar i träd
Hundar i veterinärstationen

Jag har aldrig sett så många hundar någonsin och nästan alla skällde på mig eller på varandra.

	Lili

Jag blev välkomnad med kaffe och satt en stund i skuggan och pratade med Lili och alla de andra som arbetade där. Nåja, egentligen pratade jag bara med Lili eftersom hon är i princip var den enda som talade engelska. Jag visade bilder jag tagit med på Sasha, Tina och Calle (och Karin som var med på ett hörn) och berättade lite om hur vi har det.

Därefter frågar Lili;
-You know Adriana have katarsis?

Jag blev som ett stort frågetecken när jag förstod att hon menar att Adriana har starr. Dessutom i båda ögonen och Lili är svävande på hur stor synförmåga hon fortfarande har kvar. Jösses! Detta hade jag ingen aning om och någonstans hade informationen gått förlorad eftersom Lili bevisligen noterat det i Adrianas uppgifter.

Nåväl, jag fick träffa ett hyperaktivt blindstyre

som inte hade ro att vara stilla i mer än några sekunder i taget. Nu fick jag mycket att fundera över. Skulle jag verkligen adoptera henne? Hur skulle det fungera att ha en ”blind” hyperaktiv hund i lägenhet, med andra hundar, på skogspromenader, att lämnas ensam tillsammans med andra hundar… Skulle starren gå att bota/operera/lindra? Varför hade de inte opererat starren redan? (Därför att hon var över 5 år och det bedömdes vara alltför riskabelt, fick jag veta) …och samvetsfrågan; ville jag verkligen adoptera henne nu när jag visste om starren? Tankarna bara snurrade runt i min alltmer febriga och snorspäckade skalle.

(Ett snabbt sms till Linda visade att hon inte heller hade vetat om starren och senare på kvällen hade jag ett långt och bra samtal med Linda om hur framtiden skulle se ut. Dottern stödde mitt beslut, oavsett hur det skulle se ut hemifrån Sverige, så naturligtvis låg beslutet på mig.)

Efter att ha tittat på en sårrengöring med larver, träffat Fabian med en ljuvlig liten trasselsudd

tittat runt i anläggningen, hälsat på ofantligt söta valpar, fotat Tiberio och hans vackra bröder

träffat massor av kontakttörstande vovvar av alla former och sorter

bland annan den ”kortbenta schäfern” (en helt underbar hund)

och naturligtvis den ståtlige Beethoven

gick jag in i ”Adrianas” hus och tog en stilla fundering över ett eventuellt liv tillsammans med henne.

Inte blev jag så mycket klokare men jag fick desto mera dåligt samvete ifall jag skulle lämna henne där.

Dagen var slut och jag åkte hem till lägenheten.

Senare på kvällen knackar det på lägenhetsdörren och utanför står en ung man som säjer sig bo i lägenheten. ”Aha”, tänkte jag. ”Det stod uttryckligen i informationen Linda skickat att absolut inga obehöriga fick vistas i lägenheten. Detta är min chans att vara ståndaktig.” Fast det visade sig efter telefonsamtal med Andrea att det verkligen var en veterinär som skulle bo där i de kommande 4 veckorna. Det var bara det att ingen kommit ihåg att informera mig om det… Den stackars killen blev för övrigt mycket förvånad över att jag skulle gå och lägga mig redan halv nio på kvällen. Jo, visst skulle det varit trevligt att ta en kvällsöl med honom, men med facit i hand var det tidiga kvällgåendet antagligen det klokaste jag gjort det senaste halvåret.

Dag 3 Tidig morgon. Förkylningen har vandrat neråt lungtrakterna. Det spelar ingen roll för kl 7 tutar Mauritz på gatan och jag söker förtvivlat efter mitt pass som ändå visar sig vara i väskan. Därefter hittar jag inte nyckeln fastän jag nyss hade den i handen och låste upp dörren? Nåväl, veterinärkillen har en egen nyckel så lägenheten blir inte lämnad olåst och övergiven i alla fall. Nyckeln måste ju ligga ”nånstans” fastän mina stressade febriga ögon inte kunde se den.

Lång bilresa med trasigt bilbälte till Bukarest. För övrigt enda stället jag sett försäljare UTE på gatan som erbjuder löparskor, bärbara tv-apparater och badhanddukar längs efter bilköerna.

Väl framme på flygplatsens parkering upptäcker vi att Mickey kommit sig ur sin transportbur under bilfärden. Alltså hög tid att pytsa i lugnande medel i hundarna. Om jag hade vetat om resterande problem hade jag tagit en slurk själv också…

Efter ett tag anslöt sig Andrea och jag intog en total passiv roll. Sen var det bara ”upp, upp och iväg” mot Köpenhamn – trodde jag. Så var det alltså inte alls. Det började med att alla passagerare utom en rumänsk man släpptes ut till flygbussen. Efter en halvtimme i solgasset började de flesta resenärerna kliva ur bussen igen för att överleva värmen.

Väl inne i flygplanet ombads vi snabbt hitta våra platser eftersom planet hade an avgångstid att passa.

…men vi lyfte inte ändå… Det var ett bagagekolli för mycket och ett kolli för lite. Markpersonalen undersökte var felet fanns…

och sökte…
och sökte…
och tiden gick…

Till sist var de tvungna att lasta ur alla väskor och alla passagerare slussades ut för att identifiera sitt bagage som sen kunde lasta på igen. Hundtransportburarna sades vara kvar inne i planet. Mickey låg snällt i kabinväskan och såg söt och snäll ut under hela ståhejet.

En vänlig rumänsk dam kom med vatten och vatten skål. Det var tämligen varmt inne i planet vid det laget, men han var inte intresserad av att dricka. För egen del slog jag rekord i hur många gånger man kunde bli genomsvettig på en och samma dag.

Äntligen kunde vi lyfta men då var vi drygt 1,5 timme försenade.

Väl framme i Köpenhamn hade jag 25 minuter på mig att komma till rätt terminal och rätt gate. Himla tur att Mickey låg snällt i sin väska medan jag jäktade fram bland avstressade semesterfirare. Men jag hann fram och jag blev insläppt i planet trots att jag inte fått något boardingcard för Cph-Stlm vid incheckningen i Bukarest. Fast markpersonalen tyckte att jag faktiskt skulle ha checkat in före jag sprungit till gaten ändå.

Jaja, kunde hon väl få tycka då. Det tyckte inte pursern på Bukarest/Cph-sträckan och jag i alla fall...

När jag kommit fram till Stockholm visade det sig att Beethoven, Adriana och Juliana inte kommit med samma plan som Mickey och jag. Innan vi fått besked om att de kommit med på sista planet från Köpenhamn var både Ulla, Patricia och jag rejält uppstressade och oroliga. Den enda som behöll lugnet var antagligen Mickey som satt och betraktade alla resenärer som hastade förbi.

Men till slut kom burarna och vi skyndade oss till inrikesterminalen för att skifta Juliana mot Medea och hinna med incheckning av burarna innan incheckningstiden skulle ta slut. Jodå, vi hann till incheckningsdisken med hela 3 minuter till godo.

Därefter ägnade vi några lyxiga 10 minuter till att andas, prata och sluta skaka. Tack gode Gud för att Ulla och Patricia var på Arlanda och att Linda fanns tillgänglig på mobiltelefonen.

Därefter var det en tämligen händelselös resa till Umeå och jag fick dagens första kaffe vid 10-tiden på kvällen. Aldrig har en kopp kaffe smakat så bra som på det planet.

I Umeå väntade och längtade Medeas, Beethovens och Mickeys människor och jag kunde äntligen konstatera att vi alla var lyckligt och väl framme. Hade vi inte blivit försenade i Bukarest hade antagligen hela hemresan varit tämligen bekymmersfri och händelselös och jag hade inte haft så mycket att skriva om.

Sensmoral; Det mesta går och det kan inte gå så mycket mera på tok än det gjorde för mig. All logiskt tänkande torde säja att jag använt all ”strulkvot” för de närmaste 10 flygresorna för hundhjälpens räkning. Alltså kan kommande resenärer vara totalt lugna. Inget ont kommer att hända mera - garanterar en ”fullfjädrad världsvan globetrotter” / Irene

Ps. Nyckeln visade sig ligga längst ner i ryggsäcken när allt kom omkring. Typiskt!