Att den här resan skulle bli något alldeles extra visste jag redan på Arlanda när jag skulle gå igenom säkerhetskontrollen med en ryggsäck sprängfylld med pipleksaker. Vakterna lät mig inte passera förrän de, under viss irritation, hade provklämt varenda pipleksak. För att själv få ihop dragkedjan på ryggsäcken efter kontrollen var jag tvungen att trycka luften ur alla leksaker… igen! Jag kände mig som en ”anger- management-provokatör” och folk i kön hade svårt att hålla sig för skratt.

Planet landade i Bukarest på fredag kväll och på flygplatsen blev jag genast påhoppad av en storvuxen inte alltför inbjudande karl som förmodligen körde svarttaxi. Han gestikulerade vilt och propagerade ihärdigt för att jag och mina skrymmande hundburar skulle följa med honom. Jag kände mig en aning strandsatt och höll hårt i mina burar så att mannen inte skulle bära iväg med dem till sin bil. Då dyker plötsligt Marius upp som en prins på en vit springare, han tränger sig emellan mig och mannen med frasen ”Save the dogs?” Jag drar ett lättnadens andetag, följer med Marius till skåpbilen – som också har Save the dogs logotyp på sig - och den spännande bilfärden mot min Dinos hemstad börjar.

Vi skumpade runt på knöliga, delvis asfalterade grusvägar, körde över kålhuvuden och passerade ett flertal bilar som stod stilla med varningsblinkers på. Till en början var jag lite nervös över hastigheten, mörkerkörningen och alla hål och hinder i vägen. På vägar som är sämre än oskrapade grusvägar till svenska sommarstugor är standardhastigheten ungefär 70 km/h. Efter en stund kunde jag släppa på kontrollbehovet, njuta av den rumänska trafikkulturen och nynna med till radio Europas sändning av bland annat ABBA- och Ace of Baselåtar. När vi kom ut på motorvägen löste sig också kålhuvudsmysteriet då vi körde ikapp en Daccia med släpvagn som var lastad till råge med kålhuvuden utan fastspänningsanordning. Varje gång Daccian gjorde en inbromsning eller åkte i ett gupp så trillade en del av lasten av. Flera gånger valde jag också att vända bort huvudet då vi i strålkastarbelysningen från skåpbilen såg överkörda hundar längs vägrenen.

Klockan ett på natten kom jag till lägenheten, jag tog en dusch - vilket var tur eftersom varmvattnet var avstängt de nästföljande tre dagarna - och kröp ner i sängen. I lägenheten bodde också Andrei från Bukarest som var i Cernavoda för att kommunicera och övervaka brittiska Donkey Sanctuary’s byggande av åsnestallen.

Det var en mycket speciell känsla att äntligen vara där – att veta att jag skulle få träffa alla hundar i verkligheten som jag bara läst om och sett bilder på, och, att få vara i Dinos gamla hemmiljö och lära mig om hans ursprung.

Jag gick upp tidigt på lördag morgon och promenerade runt kvarteren vid lägenheten. Lite här och där såg jag små grupper med hundar i varierande skick som letade mat och parerade i biltrafiken. Vid niotiden fick jag lift till hundhägnet med Andrei som skulle vidare till åsnorna och den pågående stallbyggnationen.

Överallt är det hundar. Hundar, hundar, hundar. Under hela mitt liv har jag aldrig sett så många hundar, och skällandet från hägnet när någon okänd anländer är öronbedövande. Först hälsar jag på personalen som alla är öppna, jordnära och varma människor. Trots att vi inte har något gemensamt språk så känner jag mig mycket välkommen. Sedan fick jag se kliniken och lokalerna med de hundar som av olika anledningar sitter isolerade i burar inomhus. Den här delen av hundhägnet är besvärlig och deprimerande att uppleva – så många hundar i en miljö som är helt befriad från stimuli. En av hundarna var så apatisk och undergiven att det kändes som om jag höll en varm geléklump i min famn, hon var helt lealös. Andra hundar kröp så långt in i de kunde i de kaklade burhörnen där de satt och skakade med svansen uppdragen mot magen. Det fanns också en och annan hund som vaktade sin lilla kubikmeter och gjorde utfall mot gallret när jag kom för nära. Det gjorde ont i en doglovers  mage att se alla dessa hundöden i burar. Det är dock en tröst att veta att de så småningom kommer att få leka med kompisar och kanske, i bästa fall, blir utvalda och sörjda för av en bra hundägare.  Men först ska de vaccineras, återhämta sig efter eventuella operationer och, för valparnas del, växa till sig så att de klarar den tuffare miljön ute i hägnet bland de vuxna hundarna.

En rädd liten hund och en uppspelt och stressad hund.

Personalen visade mig vidare till hundarna utomhus och följde med mig in till de hundar/hundgrupper som jag på knagglig italienska och med hjälp av kroppsspråk kunde förmedla att jag ville träffa. De var så otroligt hjälpsamma och vänliga trots att jag efter en stund insåg att de egentligen inte hade tid att eskortera mig runt. Det dagliga arbetet med renhållning är både tungt och tidskrävande och kan inte utföras snabbare även om arbetsdagen är kortare under lördag och söndag. Jag förklarade att jag känner mig trygg med hundarna och att jag nog kan klara mig på egen hand, jag ville ju passa på att få kvalitetstid med hundarna och lära känna de hundar bättre som ingår i det svenska adoptionsprogrammet. Personalen fnissar åt mig eftersom jag inom tio minuter redan hade lyckats få både min kamera och mitt anteckningsblock stulet av några självsäkra, busiga uppviglare, men de lät mig hållas.

Cordito

En hund som söker lite avskildhet i kojan och ”husets hund”!

I ett av de större hägnen kommer ett 30-tal skällande hundar rusades mot mig för att kolla vem nykomlingen, jag, är. Som mest har jag träffat åtta vuxna hundar åt gången när jag har varit hos svenska uppfödare och det är stor skillnad på att möta en halvvild rumänsk flock och ett gäng hyfsat uppfostrade dvärgschnauzrar. Den här känslan är så stor och överväldigande att den är svår att beskriva. Att få finnas bland så många autentiska hundar som beter sig på hundars vis. Att vara den som är ny i en flock, att känna hur ens närvaro påverkar hundgruppen samtidigt som jag själv söker acceptans och vill smälta in. Ganska snart får jag en egen grupp med hundar som aldrig släpper mig med blicken och som ständigt kommer till mig för en stunds uppmärksamhet och en kliande hand. Jag fascineras av att se personligheterna och individerna i en så stor hundgrupp som står under minimal, jämfört med svenska förhållanden, domesticering av människor. Jag iakttar hundarna när de leker; hur de tar nacksving på varandra, brottas stående på bakbenen, tuggar på varandras öron, jagar varandra och nafsar efter varandras bakben. Jag är en del av den här stora flocken; hundarna är inte min flock. Jag känner mig träffad av en sorts ödmjukhet och ett totalt lugn här och nu.

Min blivande Anna är ständigt uppvaktad av killar som hon sätter på plats.

När hägnet stänger kommer Andrei och hämtar mig och jag följer med honom till åsnestallbygget vid vinplantagerna. Vi äter någon typ av inbakat kött, getost och salami på stående fot och arbetar med stallbyggnationen tills skymningen faller.

På söndagen är jag, om möjligt, ännu ivrigare än jag var dagen innan att komma iväg till hundhägnet. Jag längtar efter ”min hundgrupp” och är nyfiken på hur de kommer att ta emot mig idag. Både jag och Andrei är så exalterade över våra respektive projekt att vi glömmer bort att klockorna ska ställas om till vintertid. Hundhägnet har inte hunnit öppna än och engelsmännen ligger fortfarande och sover när vi kommer till våra respektive domäner. I väntan på att Cernavoda ska vakna avnjuter vi en andra frukost med tretår.

Åter i hägnet hälsar jag snabbt på personalen och skyndar sedan ut till ”mina hundar”. De verkar känna igen mig. Idag är det knappt något skällande alls och de som var mina bundisar från gårdagen skyndar fram till mig med svansvift och ivrigt studsande kroppar. Det blir mycket pussande och kramande i hundpälsar och jag fäller min första tår i Rumänien. Det känns som om de här hundarna ”pratar” med mig och jag vill verkligen inte åka ifrån dem. Det är nu som jag inser att den här resan kommer att resultera i att Dino får en ny kompis.

När det värsta morgonmyset har lagt sig är det dags för mig att titta närmare på våra svenska placeringar. Det visar sig att flera av de hundar som är aktuella för placering i Sverige är hundar som jag redan spenderat en hel del tid med. Personalen hjälper mig att förflytta hundarna så att jag kan fotografera dem en och en och bekanta mig med dem i avskildhet från flocken. Det som slår mig när jag träffar hundarna utanför den hundgrupp de normalt vistas i är att de alla är så mjuka, lyhörda och tillgivna. De är mycket samarbetsvilliga och blommar upp under några minuter när de får ett tillfälligt miljöombyte och enskild uppmärksamhet från en människa. Somliga är omedelbara och framåt medan andra har ett mer undergivet kroppsspråk och närmar sig med försiktighet. Den hårda konkurrensen som råder i hägnet frammanar olika överlevnadsbeteenden hos hundarna och deras personligheter kommer bättre till sin rätt i den här lugnare miljön.  

Resten av söndagen frotterar jag mig i hundpälsar och funderar på vilken hundtjej som skulle kunna passa Dino. Själv är jag svag för de äldre, respekterade, självsäkra, livserfarna och kontaktsökande hundarna men också väl medveten om svårigheterna som kan uppstå mellan Dino och en likasinnad hund när det gäller konkurrens om mat och soffliggning. Till sist gör jag bedömningen att Anna – av de hundar som ingår i mitt lilla rumänska gäng - är den hund som bäst skulle kunna utmana Dinos bekväma livsstil på ett respektfullt sätt. Hon verkar också ha tillräckligt mycket integritet och framåtanda för att inte låta sig köras över av Dinos mindre charmiga sidor.

Clive

När det drar ihop sig för stängning i hundhägnet kan jag inte hålla tillbaka tårarna, jag känner mig som ett litet barn. Det är speciellt en gammal svart hanhund, Clive, som jag har svårt att skiljas ifrån. Innan jag är klar med mitt avsked har han fått flera lypsylavtryck på kinderna från mina pussar och saltavlagringar i pälsen på huvudet och bakom öronen. Personalen frågar mig om allt är okej och jag försöker förklara att jag bara blir så rörd av alla hundöden som jag mött under helgen och att jag är så lycklig över att ha fått uppleva hägnet. Jag tror inte att jag lyckas förklara mitt gråtande men det slutar med att vi skrattar och kramas. De ruskar sina huvuden, pekar på mig och säger ”love romanian dogs!”.

På natten mot måndagen blir jag upphämtad i lägenheten av Andrea och Marius. I bilen finns hundarna som jag ska ta med mig till Sverige, hundar som ska till Italien samt en katt. Det är med blandade känslor som jag åker mot Bukarests flygplats. Glädjen är stor över att ytterligare tre hundar kommer att mötas upp av människor som är villiga att ge dem ett bra liv i Sverige. Men även sorgen är stor, då jag är medveten om att de flesta av hundarna aldrig kommer att få leva med människor utan endast få nöja sig med att överleva som en hund bland andra hundar. Hur livet ser ut för de tusentals hundar som strövar runt på gator och i parker vill jag inte ens tänka på.

När jag och hundarna kommer till Arlanda möts vi upp av en journalist och en fotograf från tidningen Nya Arlanda som gör ett reportage om husdjur som anländer till Sverige. Vi tar tillsammans hundarna genom tullen och en mycket trevlig tulltjänsteman klappar om Patty, Andy och Pupe och hälsar dem välkomna till Sverige. På andra sidan väntar deras nya familjer och ett nytt liv.  

Jag är så tacksam över att jag har fått göra den här resan. Jag har fått träffa så många fantastiska hundar och människor. Vistelsen i hägnet har gett mig en ny dimension på vad hundägarskap innebär, vad ett bra hundliv är samt nöjet att nu få gå i väntans tider och planera inför att en ny hundkompis ska anlända till min flock. De rumänska hundarna finns alltid i mina tankar och jag längtar efter att få återse dem.  

Hälsningar från Marit