Det finns så många starka fantastiska människor som verkligen brinner för hundarnas situation och det är så underbart att också intresset för att adoptera hund växer. Under den här resan har jag förstått vidden av allt arbete som ligger bakom möjliggörandet av en enda hundadoption till Sverige. För oss vanliga doglovers börjar äventyret och ibland också arbetet när vi hämtar våra kompisar på Arlanda, vi kan bara gissa oss till vilka livserfarenheter våra hundar har fått erfara.

Planet landade i Bukarest vid femtiden på fredag eftermiddag. Marius var en aning försenad på grund av trafiken men den här gången visste jag ju att jag skulle känna igen den representant från Save the dogs som skulle hämta mig. Jag hade dessutom lyckats repa in några fraser på rumänska under flygresan så att jag vänligt men bestämt kunde avspisa alla alternativa transportförslag som erbjöds mig på flygplatsen. Marius skjutsade mig direkt till en restaurang i Cernavoda där jag, för första gången, fick träffa Sara Turetta och hennes gäster Tuscia från Monaco, Uteh från Montecarlo och Sean från Nice.

Tuscia besökte Rumänien för första gången och hade med sig Sean som är professionell fotograf för att göra ett projekt som ska generera pengar till Save the dogs. Tuscia berättar att hon själv har en så kallad "haj-hund" från Madagaskar. Historien bakom haj-hundarna är så grym att det är svårt att förstå hur människans fantasi över huvudtaget kan hitta på något dylikt. Att anordna hajsafari är tydligen en lukrativ bransch och för att effektivt locka till sig hajarna så väljer man att trolla med levande bete efter turistbåtarna. Dessa beten består av "gratis" upplockade småhundar från gatorna som både sprattlar och blöder efter att de krokats på. Saras gäster var, liksom jag efter min första resa, fulla av intryck, bedrövade men också hoppfulla över hundarnas situation i Rumänien.

Efter middagen tog jag in på hotell Hollywood som ligger ett par hundra meter från hundhägnet, jag har ju problem med kattallergi och den här gången bodde det tre katter i lägenheten så det var helt uteslutet att sova där. Men, det var faktiskt riktigt mysigt att få krypa ner i en egen säng och titta på den kitschiga julgransbelysningen som ramade in hotellfönstret och lyssna på våra hundars skällande från hägnet. Det var härligt att vara tillbaka och vara förvissad om att morgondagen skulle bjuda på en massa kära återseenden och nya lurviga bekantskaper.

Grannarnas hund bökar runt bland skräpet på gatan och letar efter nåt att äta.

Strax efter klockan åtta på lördag morgon var jag i hägnet. Personalen som höll på med morgonbestyren, rengöring av burar och hägn, skrattade och vinkade igenkännande åt mig på håll och jag skyndade in till våra hundar. Det var förvånansvärt lugnt och tyst när jag kom. Antingen så kände hundarna igen mig, eller så betedde jag mig mer naturligt än jag gjorde under min första resa. Det är heller inte omöjligt att hundarna kände av det snöoväder som var på väg att blåsa in över staden. Vår Fedrico hade för ovanlighetens skull tid att bli kliad och kramas i flera minuter innan han blev bortskuffad av mina gamla älsklingsgubbar Clive, den stora svarta hunden med tubsockor på framtassarna och Cordito, den ljusa hunden med halv svans som leker med sopråttan. Dina som brukar ha mycket spring i benen satt stilla och iakttog min ankomst innan hon gick fram för en stunds gos. Däremot var min Anna, som jag numer kallar Dobra, lika glad, framåt och busig som vanligt. Hennes svans roterade som en bordsfläkt och hon hoppade direkt upp på mig och slickade mig i ansiktet. Jag satt mig på huk med henne och sa "hej min lilla älskling jag sa ju att jag skulle komma tillbaka och hämta dig".

När jag var klar i de större hägnen gick jag och träffade Axel och Marcel. Axel har förlorat en hel del av sin blyghet sedan mitt första besök och Marcel, som jag vurmar lite extra för, var så uppspelt att jag var tvungen att be honom tagga ner en aning för att inte bli totalt mörbultad av hans kraftfulla hälsningsceremoni. När det stora pusskalaset var över träffade jag engelsktalande Lily som håller i det svenska adoptionsprogrammet. Jag fick intrycket att hon är mycket duktig på att bedöma hundarna och jag lärde mig en hel del av vårat möte. Hon ville att vi skulle gå igenom några nya hundar för adoption, något som jag tyvärr inte hann med eftersom Sara och utrikesgästerna plockade upp mig vid lunchtid för ett besök i hägnet i Medgidia. I Medgidia har vi ju både Thora och Anton så det kändes angeläget att åka dit och träffa dem. Speciellt Anton som har en så tråkig bakgrund och ser så snäll ut på bilderna har jag länge velat träffa.

Jag och Anton på pusskalas.

Jag börjar dagen med att träffa gamla bekanta. Det här är Stella, även känd som "Tofstjyven" från förra besöket.
Fedrico var ovanligt lugn idag, vi fick en härlig mysstund för oss själva.	Systrarna med koll på läget!
Godmorgon på dig också!	Vill gärna ha uppmärksamhet och kli.

Axel

Resan mellan Cernavoda och Medgidia är inte lång men vi hinner se en hel del hemskheter. Vi åker förbi kärnkraftverket (där min Dino är upphittad), genom byar och förbi vinplantager, vinet Murfatlar tillverkas förresten här. Efter vägarna ser vi både något som vi misstänker är barnprostitution liksom flera döda, påkörda, hundar.

Väl framme i Medgidia återser jag Andrei som jag delade lägenhet med sist. Han är en sann hundälskare och tillika flockledare, och det har skett stora förbättringar i hägnet, säger Sara, sedan han anställdes för några veckor sedan. Jag är så glad att Andrei är där för han är något alldeles extra när det gäller att se till hundarnas väl och ve och han låter dem vara just hundar. I hägnet i Medgidia finns utöver hundarna också en enormt stor gris och en jätteget som lever tillsammans i en hage, de utgör en riktigt charmig och underhållande duo. Jag får också stifta bekantskap med Tobia – en ovanligt kärvänlig och tillgiven hund som är blind på båda ögonen. Han rör sig fritt bland personal och djur i hägnet och ses ofta gosandes tillsammans med både katter och kaniner. Mötet med Tobia var verkligen speciellt och fick mig att omvärdera min tidigare skeptiska inställning till hans handikapp. Att en helt blind hund kan leva ett så rikt liv, ur alla aspekter, som Tobia faktiskt verkar göra kommer som en överraskning för mig. Han blir till och med något av en idolhund för mig och jag önskar själv att jag kunde vara lite mer som han är – sådär som en harmonisk och kärleksfull buddistmunk som upplever världen i stället för att "se" den och distansera sig. Under den pågående valkampanjen i Medgidia hålls just nu också ett 40-tal hundar undangömda i hägnet. Dessa hundar kommer att vaccineras, kastreras och så småningom släppas ut igen när gatorna är mindre otrygga.

Efter ett par timmar i hägnet i Cernavoda åkte vi till hägnet i Medigia som är under upprustning. Där har de en gris som väger som en halv personbil och en ovanligt stor get. Båda två är kärvänliga och sociala. Titta hur liten handen är!	"Hallå, kan man få sova i lugn och ro eller. Stäng av blixten säger jag."

Tosca

På väg tillbaka till Cernavoda cruisar vi vägkanten långsamt i områden där Sara känner till att det är gott om hundar. Vi stannar till vid sidan av en park och iakttar en stor hundgrupp. En av hundarna går över vägen framför vår bil, den har en blå plastklämma i örat vilket innebär att den tidigare har varit infångad av Save the dogs, är kastrerad och vaccinerad. Två meter från vindrutan ser vi hur den lilla svarta hunden försöker passera motsatt körfält och blir där påkörd av en Skoda som inte tar sig tid att bromsa. Skriket som den lilla tiken ger ifrån sig är hjärtskärande och ilar ända in i benmärgen på oss. Hon springer ylandes och i chock därifrån på tre ben. Utah och jag ger oss efter hunden medan de andra parkerar bilen som vi färdas i. Tiken smiter in på ett nedlagt industriområde genom en gallergrind som vi inte kan ta oss igenom. Området är direkt skräckinjagande med sina höga gråsmutsiga byggnader. Området är delvis igenväxt och jag kan inte se en enda hel fönsterruta någonstans, det ligger krossat tegel och glas överallt på marken. Vi knackar på i vaktkuren bredvid grinden och blir genomsläppta men tiken har för stort försprång – hon försvinner in i en öde lokal. Det är hundar överallt och alla är heller inte vänligt inställda till vår närvaro, bakom oss smyger ett tjugotal av dem med reserverat kroppsspråk. Vi är nära att ge upp sökandet när vi till sist får hjälp av en av männen i vaktkuren. Efter ungefär tjugo minuter kommer han med vår lilla påkörda tik under armen. Vi står då och matar utmagrade hundar och försöker peta in hundfoder genom ett grävt hål i marken till en tik med valpar som piper på andra sidan en delvis söndervittrad betongvägg.

Jag tar den lilla svarta tiken i min famn och Sara ringer efter killarna i hägnet i Medgidia som ska komma och hämta hunden. Vi får sitta i vaktkuren och värma oss medan vi väntar. Det är en oerhört känsloladdad stund och en rad tankar susar förbi i mitt huvud. Å ena sidan så känns arbetet så hopplöst – det finns hur många hundliv som helst ute på gator och vägar som ingen bryr sig om. Å andra sidan känns det väldigt stort, viktigt och meningsfullt att få sitta här just nu med det här hundlivet i famnen. I ett snävare känslomässigt perspektiv hinner jag både få flashbacks till början av augusti i år när jag satt med min egen lilla svarta tik i knäet som skulle överlämnas till hundhimlen hos veterinären i Sverige, och, jag hinner tänka på min Dino som upphittades just påkörd efter en vägkant i närheten av kärnkraftverket. Här vänder mina uppgivna och ledsamma tankar och plötsligt inser jag att om den här lilla tiken överlever så kan det här vara hennes lyckodag, under förutsättning att hon också blir frisk och adopteras till ett leverpastejhem, kanske i Sverige.  

Innan vi når Cernavoda hinner vi plocka upp ytterligare en hund efter vägen som, relativt sett, faktiskt inte är i så eländigt skick. Han är visserligen tovig, smutsig, blöt och ganska mager, men det är ju i stort sett alla strövande hundar. Vi är alla tagna av händelsen någon timme innan och vi vill inte lämna en ensam hund som står i diket efter en 70-väg och letar mat i det snöblandade regnet som nu faller. Han suckar djupt och lägger sig avslappnat raklång över våra lår i baksätet på bilen. När vi kommer fram till hägnet i Cernavoda står en av kvinnorna i personalen utanför och väntar på den nya hunden som ska få en dusch, mat och en hundbur inomhus innan hon får gå hem för dagen.

På lördag kväll blåser det in ett enormt snöoväder och det var minst sagt ett äventyr att sitta i bilen på motorvägen mot Bukarest. I min tidigare reseberättelse har jag beskrivit rumänsk trafikkultur, och om man till det adderar kraftig vind, underkylt regn och drivor med snö så kan man kanske föreställa sig vilken tivoliåktur det här var. Väl framme i Bukarest checkar vi in på ett hotell bredvid Ceausescus palats. Vi möter upp Lorentio, en kollega till Sara som nyligen varit på studiebesök på olika dogpounds i England, och äter middag. Diskussionerna runt middagsbordet kretsar kring hundarnas situation i olika länder, hur vi kan samla in mer pengar och hur hundhägnen kan förbättras. Ett annat hett ämne var huruvida Save the dogs kan acceptera donationer från företag som testar sina produkter på djur. Det var en oerhört intressant kväll med många både filosofiska men också konkreta diskussioner.

På söndagen åker jag till flygplatsen för att möta Andrea och våra tre hundar som ska flyga till Sverige. Vid incheckningen får jag veta att det bara är möjligt att ta med två burar på sträckan Munchen-Arlanda. Andrea bestämmer sig för att Dobra och Dereka ska få åka i samma bur eftersom de två är minst. Det är i stort sett känslomässigt otänkbart att välja ut två hundar som ska få åka när vi är så nära mållinjen och alla parter är inställda på att tre stycken hundar ska komma med på den här resan. Samtidigt känns det heller inte riktigt bra att sätta två hundar i samma bur inför en så lång flygresa men så får det bli. När planet lyfter så gråter jag en skvätt som vanligt. De här resorna känns i hela magen och jag blir både utmattad av alla intryck men också upprymd av all kärlek och glädje jag får se. Något försenade på grund av ovädret som blåste med oss från Rumänien landar jag och hundarna på Arlanda. Den här gången är tulltjänstemannen inte speciellt tillmötesgående men jag får istället hjälp med att läsa av våra hundars chipmärkning av en vänlig dam som passerar genom tullen med sin Bijon Frisé. Det var ett väldigt piggt, hungrigt och glatt hundgäng som klev ur sina burar på Arlanda och möttes av sina lyckliga hussar och mattar. Att se när rumänska hundar för första gången i ankomsthallen på Arlanda äter skinka och köttbullar är bland det roligaste som finns!

Nu sitter jag här hemma fyra dagar senare med världens bästa hundar och är så tacksam över att just Dino och Dobra har blivit upplockade och utvalda till det svenska adoptionsprogrammet och till sist hamnat hos mig. Det är en surrealistisk känsla att åka mellan dessa två hundvärldar och det är svårt att föreställa sig att ens älskade hundindivider har gått runt i Cernavoda som "transparenta djur" och letat mat och skydd, trots att man själv varit där. Det är som om man, för att klara av att acceptera det man upplever, får två par glasögon att se hundvärlden genom, ett par svenska och ett par rumänska.   

Vad gäller den lilla svarta tiken som blev påkörd så fick jag precis veta att hon klarat sig. Hon hade inga frakturer efter olyckan och har både ätit och druckit under ett par dagars övervakning i Medgidia. På grund av platsbrist i hägnet så blev hon utsläppt i parken vid industriområdet hos sina hundkompisar igen och Andrei berättar att hon viftade på svansen när hon fick återse sin flock.

Hälsningar från Marit