Min resa började redan i onsdags kl. 21.00 med att jag missade mitt tåg till Helsingborg pga. att jag råkade glömma min väska inne på Pressbyrån (vilket jag dessvärre inte upptäckte förrän jag klivit på tåget). Som tur var kunde min kära mor köra mig till Helsingborg, där jag vid 23.00 tog bussen till Stockholm, som sedan var framme vid strax efter 6 på torsdagen. Planet gick sedan kl 10.00, och nerresan gick smärtfritt.

Jag var framme i Bukarest vid kl. 18.00 (rumänsk tid) och blev då upphämtad för att åka till Cernavoda. Tyvärr hamnade vi nästan genast i en lång bilkö och blev stående i den i ca 1 timme. Under tiden vi satt och väntade såg jag en vovve som jag aldrig kommer att glömma. Det var en tik som såg ut som någon slags golden-blandning, som haltade lite lätt och man såg att hon nyligen fått valpar. Hon gick i vägdiket (mellan vägen och tågrälsarna) och letade troligtvis efter något att "bygga bo" åt valparna med, för när hon hittade en plastpåse tog hon den i munnen och gick in i buskarna i diket igen. Undrar var hon hade gömt sina valpar, och undrar hur de har det nu. Har tänkt mycket på just den tiken.

När vi kommit ur bilkön körde vi till några slags lagerlokaler och hämtade upp en massa mat från Brigitte Bardot Foundation. Denna skulle till hundarna i Calarasi. Vi körde sedan mot Calarasi (tog väl ca 2 timmar) och mötte upp mannen som sköter hägnet där, som tog maten i sin skåpbil. Tyvärr fick han punktering när han skulle köra iväg med den, så vi blev sittande där ett tag tills de fått tag på någon som skulle komma och hjälpa honom. Så maten kom fram säkert till slut

Pga. alla förseningar var vi inte framme i Cernavoda förrän vid 23-tiden, så det blev en väldigt lång resa dit. Väldigt skönt att få komma till lägenheten och dricka vatten och äta lite. Pratade en stund med Andrea och den nya veterinären som också bodde där (minns tyvärr inte hans namn), och sedan somnade jag som en stock.

Fredagen spenderade jag i hägnet. Överlämnade först och främst kollagen, som uppskattades mycket. Under dagen visades de upp för alla som kom dit!

Kan rapportera att Vali gått ner lite i vikt (vilket ju är mycket bra för hans rörlighet), och han och Obi verkar som vanligt trivas med sin tillvaro och all uppmärksamhet de får. Att de sedan inte är så förtjusta i varandra är väl sin sak.

Vali	Obi

Jag såg, som sagt, också Dingo som det står om på Save The Dogs hemsida. Det han varit med om är fruktansvärt, men Lili trodde trots allt att hon skulle kunna "jobba" med honom. Han hade ju redan dag två vågat sig ur sin bur och verkade göra framsteg. Det är redan folk i Holland som visat intresse för honom, men Lili var inte säker på om hon ville att han skulle hamna där eller om hon skulle placera honom i Hundhjälpens program. Vi får se hur det utvecklar sig för honom!

Jag hann träffa en massa goa vovvar. Blir lite långt om jag ska berätta om alla! Lite bilder från Cernavoda.

På fredagskvällen var jag ute och åt med Lili och Cristina Ionita och deras pojkvänner. Det var trevligt att få sitta ute en sista gång i år (här hemma går det ju inte längre!). Johanna, kan meddela att jag träffat dina vovvars bror, och en tik som Cristina tror jag vara en syster till dem. Väldigt lika dina vovsingar och givetvis otroligt söta!

Min hemresa blev, som ni redan vet, smått kaotisk och väldigt utmattande. Först och främst fick jag inte mer än någon timmes sömn eftersom vi skulle åka till flygplatsen mitt i natten. Sedan blev det 3 timmars väntetid i Milano, men det var helt ok för jag hade ju Lukas som sällskap. Han låg och sov i mitt knä och blev klappad. Åt Frolic och drack vatten gjorde han också. Duktig liten kille!

I Stockholm blev väntandet dessvärre ännu längre, både för vovvarna och nya ägare. På grund av missförstånd och dålig information från flygplatspersonalen så dröjde det 1,5 timme efter planet landat innan vovvarna fick träffa sina nya ägare. Då var både de och jag något tagna efter en lång resa. Jag kände att jag var lite lätt förvirrad och att överlämningen kanske inte gick exakt som planerat. Men det viktigaste är att nu är vovvarna där de ska vara, i sina nya hem, och får äntligen det liv de förtjänar. Det känns alltid lika givande att vara med på hundarnas väg till ett nytt liv!

Hur jag sedan tog mig hem till Halmstad är ju som bekant en annan historia...

Nu dröjer det nog ett tag innan jag gör min nästa resa. Först har jag ju min lilla skrutta Maronica som ska komma hit. Sedan är det också lite ont om pengar framöver, plus att det blir väldigt intensivt för min del i och med att jag bor så långt från Stockholm. Ska nog passa på när jag är i Stockholm på besök istället. För åka igen ska jag absolut. Man kan ju inte annat än längta tillbaks till hägnet igen. Det vet alla som varit där.

Så, det var allt för denna gången.

Pernilla