Ja… jag vet inte hur eller vart jag ska börja! Det är så mycket att berätta så jag hoppas ni orkar läsa.
Resan började på fredagsmorgonen. Jag åkte hemifrån redan 5:30 för att hinna med Arlanda express tåget från centralen här i Stockholm. Planet till Frankfurt skulle starta kl.9:05, men jag ville vara på Arlanda lite tidigare eftersom det fanns lite att fixa innan själva avresan. Jag skulle hämta burarna jag skulle ha med mig till hundarna och sedan checka in dom. Allt gick jätte bra.

När jag kom fram till Frankfurt så var det inte heller några problem. Det var inte alls svårt att hitta och jag hade dessutom tre timmar tills nästa flyg till Bukarest. Så jag kände mig rätt så lugn. Jag började bli lite nervös sen på planet eftersom jag inte visste vem som skulle vänta på mig osv., men det var en jätte trevlig man som kom, men jag minns tyvärr inte hans namn. Jag mötte så himla många nya människor under helgen.

Men hittills hade allt gått bra. När jag steg av planet där i Bukarest möttes jag av en sån värme! Det går inte ens att förklara. Jag hoppades att det bara var luftkonditioneringen som det var fel på inne på flygplatsen, men det var det förstås inte. För när vi kom ut därifrån så kändes det som att jag hade kommit till… ja Afrika eller nåt. Trots att jag har spenderat nästan alla somrar i mitt liv i Polen där det blir så himla hett på somrarna, så hade jag aldrig upplevt en sån här extrem hetta! Det var 40 grader i skuggan och i luften! Men det fanns inte mycket att göra åt det tyvärr. Jag var glad över att jag äntligen var framme och slapp flyga mer den dagen!

Jag blev körd till tågstationen i Bukarest och sattes på ett tåg som skulle ta mig till Cernavoda. Jag måste erkänna att jag blev lite rädd när han sa att jag skulle åka tåg och inte bil, för att åka tåg i ett främmande land (speciellt Rumänien) är kanske inte det mest säkraste att göra när man inte kan språket och ser främmande ut. Jag hade dessutom två stora tunga burar med mig. Och hur skulle jag veta vart jag skulle kliva av?!?!? Han sa att jag bara skulle hålla utkik efter ”the river”, och kliva av på stationen precis efter vi åkt förbi den. Men problemet var ju att klockan började närma sig 12 på natten och det var kolsvart ute. Ingen belysning alls! Men som tur var så mötte jag tre väldigt snälla människor i min ålder, runt 20-22 som satt i samma kupé som mig. En tjej och två killar som jätte gärna ville hjälpa mig av med burarna. Dom var hur trevliga och roliga som helst! Resan tog ungefär 5 timmar och på slutet pratade vi så mycket att dom glömde bort att säga till att jag skulle kliva av. För dom skulle hjälpa mig med det också. Jag var så trött just då att jag faktiskt inte visste vad jag skulle säga eller göra. Som tur var så hade jag numret till han som lämnade av mig, så då bad jag tjejen ringa upp honom (rumäner pratar med varandra som att dom har känt varandra hela livet). Det slutade med att vi kom fram till nästa station som var Medigia. Tjejens mamma hade en lägenhet där och hon sa att jag absolut inte skulle oroa mig. Jag fick sova över hos henne.

Den natten var den värsta i mitt liv. Inte för att jag var i Rumänien utan för att jag fick hög feber och mådde så illa. Jag hade inte ätit någonting och jag kunde inte äta heller. Dagen innan avresan hade jag precis kommit hem från Polen och jag hade nästan inte haft någon tid att sörja Bambi. Allt hade bara grävts in i mig och jag mådde skit!
Jag vaknade flera gånger under natten av alla gatuhundarna utanför huset som bråkade och skällde. Halv 8 skulle någon kille hämta upp mig och det gjorde han. Han hette Marcel tror jag, han var rätt så ung och jobbade med att fånga in hundar. Jag hade stora problem med att klä på mig eftersom jag var så svag. Jag bad honom att köra mig till Saras lägenhet för jag behövde verkligen lägga mig. Jag tackade tjejen jag hade övernattat hos så jätte jätte mycket! Jag hade verkligen tur som träffade alla tre på tåget. Det är jag jätte tacksam över att jag gjorde.

Nicu

Jag vilade i några timmar och sen så fick jag ÄNTLIGEN komma till hägnet! När jag kom dit så glömde jag helt bort att jag mådde dåligt. När jag såg hägnet på håll så blev jag överlycklig! Jag glömde helt bort den hemska natten. Det kändes så himla overkligt att JAG var DÄR på riktigt!! När jag närmade mig själva hägnet efter backen man gå ner för så möttes jag av alla hundar som skällde och skällde. Man blev så överväldigad. Den första jag såg var Nicu som jag kände igen och som jag läst om så mycket. Han var så himla söt! Han gick runt för sig själv och åt hö. Han verkligen njöt av sin frihet.

Jag var där i 6-7 timmar men allt gick så fort. Men jag fick ändå en fin rundvandring med Lilly. Hon visade mig allt som gick att visa i hägnet. Sen fick jag ju såklart också umgås lite med Happy som jag skulle ta med hem. Man han var så upptagen med alla människor så det gick inte så bra att ha honom för sig själv. Men det var bara roligt. Alla var så speciella. Dom alla jobbar så hårt dygnet runt.

Jag måste såklart också berätta om dom andra hundarna så att det inte bara blir en massa tråkig fakta om mig. En utav dom jag umgicks mest med, det var Dockan som sprang runt lite överallt. Hon var en underbar liten flicka, trots att hon verkade vilja para sig med Happy. Hon var så himla rolig. Man kunde bära omkring henne hur man ville. Upp och ner, det spelade ingen roll, hon somnade på direkten. Hon tyckte jätte mycket om godiset jag hade med mig så hon höll sig i närheten hela tiden. Nova var också helt underbar. Hon ville gosa hela tiden och jag ville ta med mig henne hem också. Gamla farbrorn Rocco – så himla söt. Han låg utanför hägnet och sov hela tiden. Han ser precis ut som på bilderna. Lotta, Larissa, Kato, Xerxex… alla njöt så mycket av några minuters uppmärksamhet med kärlek. Man får verkligen känslan av att man vill ta med alla hem. Vali fick mig att skratta så mycket. Jag blev lite ledsen av att se hans handikapp, men jag hoppas att han mår bra och att han inte har ont. Han var en riktig liten bestämt tjockis.
Manuel är nog en pojke som behöver mycket stimulans. Han ville hela tiden veta vad som pågick. Han påminde mig lite om Bambi på det sättet att han hela tiden ville vara med och se vad som händer. Båda två hade och har mycket schäfer i sig.

Vi gick tyvärr inte in i inhägnaderna till allihop eftersom dom blev så uppspelta och jag ville inte att dom skulle börja bråka om uppmärksamhet. Men jag försökte prata med allihop.
Ja, det var nog allt från hägnet tror jag. Jag hade med mig en hundborste till Happy som Adriana borstade honom med efter hans dusch, och hon blev så glad när hon såg en sån borste så jag lämnade kvar den till henne. Det är något man skulle kunna ta med sig när man åker dit.

Lilla Nova	Vali

Sen när allt det roliga tyvärr var slut så gick jag och åt pizza med en holländsk volontärtjej som jag bodde med i Saras lägenhet. Vi pratade om allt möjligt! Jag lyckades inte proppa i mig allt som jag brukar, men det gjorde inget. Trots att jag åt dåligt så var jag ändå så glad över att jag hade varit i hägnet. Jag tänkte på det hela tiden.

Hemresan nästa dag gick rätt så bra. Det var några småproblem bara, men som löste sig snabbt. På flygplatsen gick också allt bra. Hundarna var lite stressade och oroliga och det gjorde så att jag också blev det, men det fanns inte så mycket jag kunde göra. Jag satt på golvet inne på flygplatsen och pratade med dom medan vi väntade. Lilla Mary som åkte med mig i en väska var så duktig. Hon sov i väskan hela vägen från Bukarest till München och sen från München till Stockholm satt jag med väskan öppen och hon tittade på mig och kikade på alla i planet. Jag kände att jag inte ville skiljas från henne, men hon hade en supergullig familj som väntade på Arlanda och jag hade min galne Happy som jag var fullt upptagen med. Men sen väl på Arlanda var det inte många som var sugna på att hjälpa mig alls. Jag blev arg, men det var ändå det jag hade förväntat mig. Jag vill tacka Johanna (Dafnes matte) som fick lov att komma in och hjälpa mig genom tullen. Tack så jätte mycket Johanna!

Den här resan har varit den största upplevelsen i mitt liv hittills. Även om det kanske ibland låter som att allt var hemskt så var det inte alls det. Jag mådde väldigt dåligt och det kändes bara så typiskt att man skulle bli sjuk just då. Men nu när jag sitter här för mig själv och tänker på allt jag fick se så ler jag bara. Jag kommer aldrig någonsin ångra att jag åkte dit. För om jag hade varit pigg så hade allt varit mycket bättre. Allt jag fick se och uppleva är värt allt för mig och jag hoppas att jag får åka tillbaka någon gång igen.

Ha det så bra allihop!
Hälsningar från Sussie