Att jag åkte ner var mest en slump. Det fanns ingen som kunde åka ner den här veckan och frågan gick då till oss om vi kunde.
Efter en kort betänketid svarade jag ja – och det kommer jag inte att ångra!
Jag pressade mig upp ur sängen kl. 04.30 på tisdag morgon, gjorde mig i ordning, åkte och var framme på Arlanda strax innan kl. 06.00. Allting flöt på, jag fick biljetten och burarna och checkade in. Däremot var planet ca 20 min försenat vilket ledde till att jag
fick småspringa i Köpenhamn för att hinna med planet till Bukarest, självklart helt i onödan för det planet blev också lite försenat.

När jag kom fram möttes jag av en kille från ”Save the dogs”, han kunde inte ett ord engelska men på något sätt kunde han ändå förklara att vi väntade på en person till. Det var en bekant till veterinären Sara som kom med ett plan från Milano.
Jag stod lydigt och väntade medan tiden gick. 45 min senare kom de, vi klämde in oss i bilen och kunde äntligen ge oss av.

Resan dit var… speciell! Vi åkte i en dieseldriven skåpbil, där han som körde satt med jackan på och värmen sprutade ut från fläktarna. Själv satt jag i kortärmat och svettades floder, det var ju i alla fall 18 grader och solsken ute.
Efter två timmars körande på motorvägen kom vi fram till Cernavoda. På vägarna dit såg vi hur många lösa hundar som helst men det mest tragiska var att vi såg minst 20 överkörda hundar och lika många katter.

Vi blev avsläppta vid lägenheten och Sarah mötte upp oss. Över en kopp kaffe berättade hon om Rumänien och orsakerna
till varför det ser ut som det gör.
Vi var totalt fem personer som skulle bo i lägenheten. På kvällen skulle alla gå ut och äta men jag var för trött så jag gick
upp till en supermarket i närheten och handlade något att äta, åt, la mig och läste en bok och somnade ovaggad.

Dag två skulle jag äntligen få åka ut till hundstallet! Vi klev upp tidigt men de andra blev hastigt kallade till något akut så jag
fick vänta kvar i lägenheten tills en från hundstallet kunde komma och hämta mig. Efter ca en timme knackade Andrea på
dörren och vi kunde ge oss av.

Operationsbordet hos vet.

Jag fick förklarat för mig att en som heter Lili skulle ta hand om mig där och att min hund, Carmela, var en av de hundar som
sprang lösa innanför grindarna. När vi klev av möttes jag direkt av en liten nyduschad svart hund med vit fläck på bröstet.
Den hoppade och var allmänt nyfiken och glad så jag försökte ”smöra in mig” lite.
Hela tiden skällde hundar överallt och så fort man rörde på sig kom alla hundar så nära de bara kunde för att bli klappade.

Efter en halvtimme kom Lili, det visade sig då att den hund jag gosat med en längre tid inte alls var min hund. Carmela hade
försökt rymma så henne hade satt henne i ett annat hägn… Hon visade mig dit så jag fick träffa henne. Det var inte lika lätt
att komma på god fot med henne med ca 10 hundar i samma bur men jag klappade där jag kom åt.

Precis när jag funderade på att gå tillbaka till lägenheten kom Andrea med chaufför tillbaka och frågade om jag ville följa med
till en annan stad (Costanta vid Svarta havet) för att hämta en hund som skadats. Jag var ju här för att se och tackade
självklart ja!

En väninna till Andrea hade sett en hund med ett snöre kring halsen och i änden av snöret hade någon knutit fast en sten!
Snöret hade skurit in i halsen och såret hade blivit infekterat. Vi såg direkt hunden vi var ute efter på parkeringen utanför byggvaruhuset. Chauffören försökte locka in hunden i bilen genom att kasta ut mat framför den och sedan in i bilen, men
hunden vågade inte hoppa in. Därför tog han fram en hemmagjord luftpistol med en bedövningsspruta och lyckades träffa
hunden. Tyvärr var det ingen ren träff så det blev inte rätt mängd bedövningsmedel. Hunden sprang iväg och vi började leta. Efter
en kort stund såg vi hunden och den här gången blev det en perfekt träff med luftpistolen. Hunden somnade in och vi
stoppade in den i en bur i bilen.
Medan vi gjorde oss klara för att åka kom det fram ett par små valpar som chauffören började mata. Direkt kom det fram 10 hundar till som från ingenstans.

Samtidigt som det kom en anställd från affären fram och sa att det fanns en tik med valp på baksidan, ingen av dem såg ut
att må bra.

Så vi laddade på oss en matburk till och gick för att leta. Vi hann bara bakom hörnet så såg vi dem, en smal och haltande tik
med en pytteliten valp, båda med pälsproblem. Chauffören matade dem och återigen kom det fram en massa hundar ur
tomma intet. De här två hundarna var så kraftlösa så bedövningen var inte nödvändig. Vi tog helt enkelt bara upp dem och stoppade dem i bur nummer två.

När vi lyckats fylla alla hundar på parkeringen med hundmat från bilen var det dags att åka till ytterligare ett ställe för att hämta
en hund på en byggarbetsplats. Hunden, som varit i hägnet tidigare, kände igen bilen och kom glatt viftande på svansen när
vi klev ur. Det var inga problem med att fylla den tredje och sista buren.

Väl framme i Cernavoda vid kl. 16 igen släpptes jag av vid lägenheten hungrig som en varg. Som tur var hade jag tryckt i mig
några mackor till frukost. Rumänerna äter tydligen inte frukost utan tar en digestive tillsammans med en kopp kaffe eller thé. Lunchen kommer sent på dagen, OM den ens gör det.
Sarah och company hade ätit en ordentlig lunch och bestämt sig för att äta sallad till middag och frågade om jag ville äta med
dem. Med magen knorrande av hunger valde jag att vara otrevlig och tacka nej och frågade om någon kunde visa mig vägen
till den ”säkra” restaurangen Serif.
Jag skäms för att jag glömt hans namn, men han som skulle ta över driften för en av deras anläggningar följde mig. Han hade
under dagen jobbat ihop med tre engelsmän som hjälpt till att bygga upp de nya stallen för åsnor utanför staden och bestämde träff med dem på restaurangen.
Vi åt god mat, drack några öl och hade allmänt trevligt. Hem tidigt eftersom de skulle upp och försöka jobba ifatt den dag de låg efter för att materialet inte hunnit fram i tid och jag skulle vara klar vid parkeringen kl. 07.00 för hemfärd.

Dag 3: Vi skumpade tillbaks till Bukarest för att hämta den sista hunden som för närvarande bodde hos ett äldre par som inte
längre kunde ta hand om den.

Emma

Vi kom fram till flygplatsen i god tid. Och efter en träff med ”Il Dottore”för att få de stämplar som behövdes för att kunna
checka in var det dags att gå till incheckningen.

Bonita	Världens sötaste Carmela

Då dök självklart nästa problem upp! Allting var klart men när jag tittade på mitt boardingcard såg jag att vi bara var incheckade
till Köpenhamn. Vilket innebär att jag då måste ta mig genom tullen där för att kunna checka in igen till Stockholm, med alla problem det innebär.
När jag berättade det för Andrea himlade hon bara med ögonen och gick med bestämda steg fram och röt på några så att vi åtminstone kunde checka in hundarna hela vägen. För mig var det så klart omöjligt, så jag var tvungen att krångla i Köpenhamn.

På Arlanda fick jag vänta en halvtimme på att burarna skulle komma och min dotter hann sms:a mig tre gånger, för att få veta
om jag var på väg, innan jag ens var framme vid tullen. Vi passerade genom utan problem och utanför stod Sofia och tre lyckliga familjer som väntade på sina nya kelgrisar.

Nu har jag gjort resan men känner just nu att jag nog inte vill göra om den, däremot vill jag definitivt inte ha den ogjord!
Det var ett äventyr och jag lärde mig mycket!

Tobbe