Sara Turetta är bosatt i Milano och växte upp som äldsta barnet av två i en internationell miljö. Fadern hade en chefsposition vid ett större italienskt företag och familjen var tidvis posterade utomlands. Sara talar därför många språk, förutom modersmålet italienska, även franska, holländska, engelska och rumänska. Sina universitetsstudier genomförde Sara i Milano. Från ett bra jobb inom reklamindustrin sade emellertid Sara upp sig för att på heltid ägna sig åt de rumänska hundarnas fruktansvärda situation. Detta arbete har gjort Sara vida känd i Italien och hon har tilldelats flera utmärkelser.
I en liten stad i Rumänien byggdes ett kärnkraftverk i italiensk regi. Den italienska personalen kring bygget reagerade mycket starkt mot de grymheter stadens hundar och andra djur utsattes för. De kontaktade Sara, som redan var en respekterad auktoritet inom djurskyddsfrågor, och bad om hennes hjälp.
Sara mottog deras brev om hjälp år 2001. När hon sedan sökte på Internet såg hon att det hemska verkligen var sant: hundar dödades med mycket barbariska metoder i Bukarest och andra städer. Tusentals hundar sköts, förgiftades, ströps och slogs ihjäl. Sara reste därför till Rumänien för att själv studera situationen. Chockad och djupt berörd fann hon ingen annan utväg än att själv bosätta sig i Rumänien under några år för att kunna utveckla och driva sitt program med att kastrera gatuhundar. Borgmästaren i staden, Cernavoda, beslutade efter mycket påtryckningar att då stoppa slakten av hundar.
Saras program består ursprungligen i att genom kastrering av gatuhundarna reducera antalet. De hundar som inte klarar sig på gatan tas om hand och rehabiliteras. Omhändertagna hundar med god mentalitet förbereds för adoption i andra länder, för närvarande Italien, Sverige, Finland och Holland.
Saras hjälpverksamhet sträcker sig inte bara till hundar i Rumänien. Även katter, hästar, åsnor och andra djur får hjälp. Sara förmedlar också förnödenheter till utblottade familjer och till ett litet sjukhus för HIV-positiva barn i staden.
Sara berättar med egna ord:
En gång längtade jag liksom många andra efter att göra karriär, att ha en rik och hälsosam livsstil, och att resa i världen. Men när jag kom till Bukarest år 2001, kunde jag aldrig ana vad som skulle följa. Vid den tiden arbetade jag i Milano som revisor. Jag har alltid älskat djur, det var flera år sedan jag slutade att äta kött och min fritid var ägnad till att arbeta för djuren i olika former.
Efter min första, dramatiska resa till Bukarest, upplöstes inom en vecka alla de planer som jag hade gjort om min framtid. Mitt liv skulle aldrig bli detsamma igen. Jag kunde inte förbli passiv med vetskapen om denna tragedi med massmord på herrelösa hundar som hände bara två timmar från Italien. Jag var tvungen att göra något.
Att se dussintals döda hundar utspridda längs vägarna, förgiftade eller påkörda av bilar var fruktansvärt. I Bukarest och överallt i hela landet stod jag inför en dubbel tragedi: Dels de herrelösa hundarna, sjuka, skadade och vanvårdade, och dels de mängder av hundar instängda i hägn efter att ha ”räddats” från hundfångare. De tusentals hundar som dog på dessa hägn var ännu mer fasansfullt. Hur kan de döma dessa varelser till döden genom att låta dem svälta och ej behandla sjukdomar och skador och samtidigt tro att de gör hundarna en tjänst?
Jag återvände till Milano chockad över vad jag hade sett. Från den stunden blev mitt hjärta och min själ kvar i Rumänien. Så ett år senare, i oktober 2002, efter att ha lämnat in min avskedsansökan på jobbet, lämnade jag Italien med min bil fylld med personliga tillhörigheter och körde tillbaka till Rumänien. Jag var tvungen att göra ett val: antingen tog jag situationen i egna händer genom att flytta till Rumänien eller så var jag tvungen att överge hela projektet.
Några månader tidigare hade vi övertygat borgmästaren i Cernavoda att sätta stopp för dödandet av hundar och att följa ett kastreringsprogram. Hade jag inte återvänt till Rumänien, så hade vårt avtal med största sannolikhet ej hållits, utan dödandet skulle ha fortsatt.
Mina föräldrar var övertygade att jag skulle vara tillbaka inom några veckor. Men jag stannade kvar. Fram till 2005 bodde jag i nästan fullständig ensamhet i ett litet område och försökte att omvandla en gammal byggnad till en veterinärklinik, samt skapa ett hägn som skulle ta hand om sjuka och sårade gatuhundar. Under hela tiden hade jag ständiga mardrömmar: Valpar som plågades, hundar som blev slagna till döds eller mejades ner av bilar. Hundar som min veterinär då fick avliva p.g.a. för svåra skador.
I Cernavoda bevakades jag noga av lokalbefolkningen. Pengarna som samlats in i Italien var begränsade och vi var tvungna att kastrera runt 2000 hundar med endast grundläggande utrustning, en veterinär på deltid och en oerfaren djurvårdare. Det var en oerhört svår situation. Jag har tappat räkningen på hur många anställda som avskedades efter att jag hade ertappat dem med att stjäla, oavsett hur bra lön jag betalade dem, och av de veterinärer jag har ertappat med kylskåp fyllda av medicin som hade tagits från kliniken.
Varje dag, när jag återvände hem sent på kvällen, var huvudet fyllt med tankar om de missförhållanden och övergrepp som jag hade stött på, och jag hade ingen att prata med om den förtvivlan som jag kände. Det var tre års helvete. Men min dröm om en bättre framtid för dessa djur drev mig framåt. Ibland ser jag tillbaka och frågar mig var jag fann styrkan att fortsätta.
Mitt projekt, som kanske föddes ur en naivitet och en idealism, har dock blivit ett litet mirakel. Save the Dogs, föreningen som jag etablerade för gatuhundar i Rumänien, har nu 20 anställda. Hägnet i Cernavoda består inte längre av enbart ett stängsel, utan är en yta på 2500 kvadratmeter som i skrivande stund tar hand om 270 hundar och 30 katter. Dessutom tre åsnor som har räddats från ett slakteri. Likgiltigheten har ersatts av förtroende och respekt och hundratals fattiga familjer tar med sig sina hundar till oss för gratis behandling och operationer. I de flesta fall är det inte tillräckligt att kastrera och därefter släppa ut djuren igen. Många djur har ingen chans att överleva: De är svaga, sjuka, eller så är de enbart valpar och gamla hundar. Vissa är domesticerade och har haft en ägare, men har en gång övergetts, och de har inte kunskapen att hitta mat. För dessa nämnda hundar är adoption den enda chansen till att överleva. Varje månad får upp till 40 hundar flyga till nya hem i Italien, Sverige och Holland. Förra året fick 458 djur från hägnet i Cernavoda nya hem på det här sättet.
Under 2004 arbetade vi med den närbelägna staden Medgidia, som sedan dess har stoppat användningen av gift för att döda hundar. År 2005 donerades en mobil veterinärklinik från privatpersoner i Holland. Med denna husbil når vi byar och isolerade områden där vi kan ta hand om djur och promota vår sak, samt utbilda lokalbefolkningen.
Under 2007, gick vi vidare med ett tredje kastreringsprogram. Efter en lång kamp med borgmästaren i staden Calarasi, lyckades vi i början av 2008 att nå en vändpunkt. Det kommer att bli ett nytt äventyr som behöver ny finansiering och lokala arbetstagare, men mest av allt, det kommer att bli en seger över barbariska och inhumana beteenden.
Rumänien är ett land med komplexa humanitära problem, så det är inte förvånande att jag kritiseras och förlöjligas för den energi som jag lägger ned på att hjälpa djuren här. En sådan kritik har blivit något av en rutin, och jag är van vid det. Att bli påmind om att det finns barn och äldre människor som är lika behövande minskar inte det faktum att djur också drabbas och behöver hjälp. Vi måste ta itu med allt lidande i världen, oavsett vem som kan vara drabbad.
Tusentals djur har haft direkt nytta av våra insatser, men det rumänska folket har gynnats indirekt också: Inte bara har antalet gatuhundar minskat, men även en ny och mer ansvarsfull inställning har dykt upp bland den lokala befolkningen, vilket främjar en respekt för alla levande varelser.
Det finns fortfarande så mycket att göra, men om jag tittar på fotografier från min första tid i Cernavoda, så inser jag att en del av mina drömmar har besannats. Som Jane Goodall sade: ”Var och en av oss kan verkligen göra en skillnad och göra den här världen till en bättre plats”, avslutar Sara.
2008, Sara Turetta
